Ett år, på ett ungefär...
För jag minns inte när min hjärna raderade ljudet av din röst
och idag så hörde jag den.
Min hörselorgan tog snabbt upp ljudet som dina stämband formade
och en rysing stömmade genom min kropp.
Jag visste inte varför, men min hjärna började genast en konflikt med sig själv.
Visste inte om jag skulle gråta eller om jag skulle försöka forma min läppar emot ett leende.
För en kort stund kunde jag höra dig igen...man tar mycket förgivet.